Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 7

Pojken hade forstas inte tankt sig annat an att vanda om hem sa snart som mojligt, och han blev sa forvanad, att han inte visste vad han skulle svara. "Jag trodde, att vi var ovanner, du och jag," sade han. Men det tycktes gaskarlen alldeles ha glomt. Han kom bara ihag, att pojken just nyss hade raddat livet pa honom.

"Jag skulle val allt hem till far och mor," sade pojken, – "Ja, nog ska jag fora dig tillbaka till dem frampa hosten," sade gaskarlen. "Jag ska inte lamna dig, forran jag ska satta ner dig pa dorrtroskeln darhemma."

Pojken tankte, att det kunde vara ratt sa bra att slippa visa sig for foraldrarna an pa en tid. Han var inte ohagad for forslaget, och han skulle just saga, att han gick in pa det, da de horde ett starkt danande bakom sig. Det var vildgassen, som hade kommit upp ur sjon, alla pa en gang, och stodo och skakade av sig vattnet. Darpa ordnande de sig i en lang rad med forargasen i spetsen och kommo fram till dem.

Nar den vita gaskarlen nu betraktade vildgassen, kande han sig inte ratt val till mods. Han hade vantat, att de skulle vara mer lika tamgass, och att han skulle kande mer slaktskap med dem. De voro mycket mindre an han, och ingen av dem var vit, utan de voro alla graa med vattring i brunt. Och deras ogon blev han nastan radd for. De voro gula och lyste, som om det hade brunnit en eld bakom dem. Gaskarlen hade alltid fatt lara sig, att det var mest passande att ga sakta och rultande, med dessa gingo inte, utan de halvsprungo. Men mest angslig blev han, nar han sag pa deras fotter. De voro stora med slitna sondertrasade sulor. Det marktes, att vildgassen aldrig fragade efter vad de trampade pa. De togo inga omvagar. De voro mycket prydliga och val putsade annars, men pa fotterna sag man, att de voro fattigt vildmarksfolk.

Gaskarlen hann inte mer an viska till pojken: "Svara nu raskt for dig, men tala inte om vem du ar!" sa vore de framme.

Nar vildgassen hade stannat framfor dem, nego de med halsarna manga ganger, och gaskarlen gjorde sa med, annu flera ganger an de. Sa snart som det var nog halsat, sade forargasen: "Nu skulle vi val hora vad ni ar for ena."

"Det ar inte mycket att saga om mig," sade gaskarlen. "Jag ar fodd i Skanor forra varen. I hostas blev jag sald till Holger Nilsson i Vastra Vemmenhog, och dar har jag varit alltsedan." – "Du tycks inte ha nagon att att beromma dig av." sade forargasen. "Vad ar det da, som gor dig sa stormodig, att du vill vara i lag med vildgass?" – "Det kan ju vara darfor, att jag vill visa er vildgass, att ocksa vi tama duger nagot till," sade gaskarlen. – "Ja, det vore gott om du kunde visa oss det," sade forargasen. "Vi har nu redan sett hur pass kunnig du ar i att flyga, men du ar kanske dugligare i annan idrott. Det kan ju handa, att du ar stark i att stracksimma." – "Nej, det kan jag inte beromma mig av," sade gaskarlen. Han tyckte sig marka, att forargasen redan hade bestamt sig for att sanda hem honom, och han brydde sig inte om hur han svarade. "Jag har aldrig summit langre an tvarsover en margelgrav," fortfor han. – "Da vantar jag mig, att du ar en mastare i att springa," sade gasen. – "Aldrig har jag sett en tamgas springa, och aldrig har jag sjalv gjort det heller," sade gaskarlen och gjorde saken varre, an den var.

Den store vite var nu viss om att forargasen skulle saga, att hon ingalunda kunde ta honom med. Han blev mycket forvanad, nar hon sade: "Du svarar modigt pa fragor, och den, som har mod, kan bli en god reskamrat, om han ocksa ar okunnig i borjan. Vad sager du om att stanna hos oss ett par dar, tills vi far se vad du gar for?" – "Det ar jag mycket belaten med," sade gaskarlen och var helt glad.

Darpa pekade forargasen med nabben och sade: "Men vem ar det som du har med dig? En sadan som han har jag aldrig forr sett." – "Det ar min kamrat," sade gaskarlen. "Han har varit gasvaktare i hela sitt liv. Han blir nog nyttig att fa med pa resan." – "Ja, det kan val vara bra for en tamgas," svarade den vilda. "Vad kallar du honom?" – "Han har flera namn," sade gaskarlen tvekande och visste inte vad han skulle finna pa i en hast, for han ville inte forrada, att pojken hade ett manniskonamn. "Jo, han heter Tummetott," sade han till sist. – "Ar han av tomteslakt?" sade forargasen. – "Vid vad tid brukar ni vildgass stalla er och sova?" sade gaskarlen hastigt och forsokte komma ifran att svara pa den sista fragan. "Mina ogon faller igen av sig sjalva sa har dags." Det var latt att se, att den gasen, som talade med gaskarlen, var mycket gammal. Hela fjaderdrakten var isgra utan morka streck. Huvudet var storre, benen voro grovre och fotterna mer slitna an nagon annans. Fjadrarna voro styva, skuldrorna knotiga, och halsen var tunn. Allt detta var alderns verk. Det var bara ogonen, som tiden inte fatt makt med. De lyste klarare, liksom yngre an nagon av de andras.

Hon vande sig nu mycket hogdraget till gaskarlen. "Vet nu, gaskarl, att jag ar Akka fran Kebnekajse, och att den gasen, som flyger narmast mig till hoger, ar Yksi fran Vassijaure, och den till vanster ar Kaksi fran Nuolja! Vet ocksa, att den andra hogergasen ar Kolme fran Sarjektjakko, och den andra vanstergasen ar Nelja fran Svappavaara, och att bakom dem flyger Viisi fran Oviksfjallen och Kuusi fran Sjangeli! Och vet, att dessa, liksom de sex gasslingarna, som flyger sist, tre till hoger och tre till vanster, alla ar hogfjallsgass av basta att! Du ska inte ta oss for landstrykare, som slar sallskap med vem som helst, och du ska inte tro, att vi later nagon dela var sovplats, som inte vill saga av vad for att han ar kommen."

Nar Akka, forargasen, talade pa detta satt, steg pojken hastigt fram. De hade bedrovat honom, att gaskarlen, som hade svarat sa raskt for dig sjalv, gav sa undvikande svar, nar det gallde honom. "Jag vill inte halla hemligt vem jag ar," sade han. "Jag heter Nils Holgersson och ar son till en husman, och anda till denna dag har jag varit en manniska, men i formiddags...

Langre kom inte pojken. Sa snart han sade, att han var en manniska, ryggade forargasen tre steg baklanges och de ovriga annu mera. Och de strackte alla fram halsarna och fraste vredgat emot honom.

"Detta har jag misstankt, alltsedan jag forst sag dig har pa stranden," sade Akka. "Och nu ma du genast laga dig bort. Vi tal inga manniskor ibland oss."

"Det ar val inte mojligt," sade gaskarlen medlande, "att ni vildgass kan vara radda for en, som ar sa liten. I morgon ska han visst ge sig av hem, men over natten matte ni val lata honom stanna har ibland oss. Det kan ingen av oss sta till svars med att lata en sadan stackare reda sig pa egen hand med vessla och rav nu i natten."

Vildgasen kom nu narmare, men det syntes val, att hon hade svart for att betvinga sin fruktan. "Jag ar lard att vara radd for allt, vad manniskor heter, de ma vara stora eller sma," sade hon. "Men om du, gaskarl, vill svara for den har, att han inte gor oss nagot ont, sa far han val stanna hos oss i natt. Men jag tror inte, att vart nattkvarter ar till lags varken for dig eller for honom, for vi amnar stalla oss att sova pa den landlosa isen harute."

Hon tankte nog, att gaskarlen skulle bli tveksam, nar han fick hora detta. Men han lat sig ingenting bekomma. "Ni ar bra klok, som forstar att valja en sa saker sovplats," sade han.

"Men du ansvarar for att han i morgon ger sig av hem till sitt." – "Det blir da sa, att jag far lamna er, jag med," sade gaskarlen. "Jag har lovat att inte overge honom." – "Det star dig fritt att flyga vart du vill," sade forargasen.

Harmed lyfte hon vingarna och flog ut over isen, och den ena efter den andra av vildgassen foljde henne.

Pojken var bedrovad over att hans Lapplandsresa inte kunde bli av, och till pa kopet var han radd for det kalla nattkvarteret. "Det blir allt varre och varre, gaskarl," sade han. "For det forsta kommer vi att frysa ihjal ute pa isen.

Men gaskarlen var vid gott mod, "Det har ingen fara," sade han. "Jag ber dig nu bara, att du i alla hast samlar ihop sa mycket boss och gras du kan bara."