Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 28

Men det ar inte nog med att det finns gott om tama djur pa Ottenby. Man skulle nastan kunna tro, att det vilda ocksa hade en kansla av att pa ett gammalt kronogods bor bade vilt och tamt kunna rakna pa huld och skydd, och det ar darfor, som de i sa stora skaror vaga sig dit. Forutom att dar annu finnas kvar hjortar av den gamla stammen och att harar och grav-ander och rapphons alska att leva dar, sa utgor den pa varen och sensommaren en viloplats for manga tusental av flyttfaglar. Framfor allt ar det pa den sumpiga ostra stranden nedanfor schaferiangen, som flyttfaglarna sla ner for att beta och vila.

Nar vildgassen och Nils Holgersson antligen hade letat sig fram till Oland, slogo de som alla andra ner pa stranden under schaferiangen.

Dimman lag tat over hela on liksom forut over havet. Men pojken blev anda hapen over alla de faglar, som han urskilde bara pa det lilla stycke av stranden, som han kunde se ut over.

Det var en lag sandstrand med stenar och vattenpussar och en mangd uppkastad tang. Om pojken hade fatt valja, skulle han val aldrig ha tankt pa att sla ner dar, men faglarna ansago visst detta for ett riktigt paradis. Ander och gragass gingo och betade pa angen, narmare vattnet sprungo snappor och andra strandfaglar. Lommarna lago i havet och fiskade, men mest liv och rorelse var det pa de langa tangbankarna utanfor kusten. Dar stodo faglarna tatt bredvid varandra och plockade i sig larver, som matte ha funnits i granslos mangd, for det marktes aldrig, att det uppstod nagon klagan over brist pa mat.

De allra flesta skulle resa vidare och hade slagit ner bara for att fa vila, och sa snart som anforaren for en flock tyckte, att kamraterna hade vederkvickt sig tillrackligt, sade han: "Ar ni nu fardiga, sa ger vi oss val av."

"Nej, vanta, vanta! Vi ar inte matta annu pa lange," sade foljesfolket.

"Ni tror val inte, att jag amnar lata er ata sa mycket, att ni inte kan rora er?" sade anforaren, smallde i vingarna och satte av. Men det hande mer an en gang, att han maste vanda om, darfor att han inte kunde forma de andra att folja med.

Utanfor de yttersta tangbankarna lag en flock svanor. De brydde sig inte om att ga i land, utan vilade sig genom att ligga och gunga pa vattnet. Da och sa doko de ner med halsarna och hamtade upp mat fran havsbottnen. Nar de hade fatt fatt i nagot riktigt gott, gavo de till hoga rop, som ljodo likt trumpetstotar.

Nar pojken horde, att det lag svanor pa grundet, skyndade han ut pa tangbankarna. Han hade aldrig sett vildsvan pa nara hall forut. Han hade lycka med sig, sa att han kom alldeles fram till dem.

Pojken var inte den enda, som hade hort svanorna. Bade vildgass och gragass och ander och lommar summo ut mellan bankarna, lade sig som en ring runt om svanflocken och stirrade pa den. Svanorna blaste upp fjadrarna, hojde vingarna som segel och lyfte halsarna hogt i vadret. Ibland sam en och annan av dem fram till en gas eller storlom eller dykand och sade ett par ord. Och da tycktes det, som om den tilltalade knappt skulle vaga lyfta nabben for att svara.

Men sa var det en smalom, en liten svart odygdspase, som inte kunde sta ut med all denna hogtidlighet. Han dok helt hastigt och forsvann under vattenytan. Strax darpa skrek en av svanorna till och simmade undan sa hastigt, att vattnet skummade. Darpa stannade han och borjade pa nytt de majestatisk ut. Men snart skrek en annan till pa samma satt som den forsta, och sa skrek en tredje.

Nu orkade inte smalommen stanna langre under vattnet, utan han visade sig pa vattenytan liten och svart och onskefull. Svanorna stortade emot honom, men nar de sago vad det var for en liten stackare, vande de tvart, liksom om de holle sig for goda att braka med honom. Da dok smalommen pa nytt och nop dem i fotterna. Det gjorde sakert ont, och det varsta var, att de inte kunde bibehalla sin vardighet. Med ens gjorde de slag i saken. De borjade piska luften med vingarna, sa att det danade, foro fram ett langt stycke liksom springande pa vattnet, fingo antligen luft under vingarna och lyfte.

Nar svanorna voro borta, blev det stor saknad efter dem, och de, som forut hade haft roligt at smalommens tilltag, klandrade honom nu for hans oforsynthet.

Pojken gick ater inat land. Dar stallde han sig att se pa hur snapporna lekte. De likande sma, sma tranor, hade liksom dessa sma kroppar, hoga ben, langa halsar och latta, svavande rorelser, men de voro inte graa, utan bruna. De stodo i en lang rad pa stranden, dar den spolades av vagorna. Sa snart en vag strommade in, sprang hela raden baklanges. Sa snart den sogs ut, foljde de efter. Och s a hollo de pa i timtal.

De grannaste av alla faglarna voro grav-anderna. De voro nog slakt med vanliga ander, for de hade som dessa en tung, satt kropp, bred nabb och simfotter, men de voro mycket praktfullare utstyrda. Sjalva fjaderskruden var vit, kring halsen buro de ett brett gult band, vingspegeln blankte i gront, rott och svart, vingspetsarna voro svarta, och huvudet var svartgront och skiftade som siden.

Sa snart nagra av dem visade sig pa stranden, sade de andra faglarna: "Titta pa de dar! De forstar sig pa att kluta ut sig." – "om de inte voro sa granna, skulle de inte behova grava sina bon nere i jorden, utan kunde ligga oppe i dagen som en annan," sade en brun grasandhona. – "De ma bjuda till hur mycket som helst, sa kan de da aldrig komma att ta sig nagot ut med en sadan nasa, som de har," sade en gragas. Och detta var verkligen sant. Grav-anderna hade en stor knol pa nabbroten, som skamde bort deras utseende.

Utanfor stranden foro masar och tarnor fram over vattnet och fiskade. "Vad ar det for fisk, som ni tar opp?" fragade en vildgas – "Det ar spigg. Det ar Olandsspigg. Det ar den basta spigg i varlden," sade en mas. "Vill du inte smaka?" Och han flog emot gasen med munnen full av de sma fiskarna och ville ge henne. "Usch da! Tror du jag vill ata sadan dar otackhet?" sade vildgasen.

Nasta morgon var det alltjamt lika dimmigt. Vildgassen gingo pa angen och betade, men pojken hade gatt ner till stranden for att samla in musslor. Det fanns gott om dem, och nar han tankte pa att han nasta dag kanske skulle vara pa ett stalle, dar han inte kunde fa nagon mat alls, sa beslot han, att han skulle forsoka gora sig en liten pase, som han kunde plocka full av musslor. Han fann pa angen gammal starr, som var seg och stark, och av den borjade han flata sig en ransel. Detta hade han arbete med i flera timmar, men han var ocksa riktigt nojd med den, nar den var fardig.

Vid middagstiden kommo alla vildgassen springande och fragade om han hade sett den vita gaskarlen. "Nej, inte har han varit med mig," sade pojken. – "Vi hade honom med oss anda tills helt nyligen," sade Akka, "men nu vet vi inte mer var han finns."

Pojken for upp och blev forfarligt radd. Han fragade om nagon rav eller orn hade visat sig, eller om nagon manniska hade varit synlig i narheten. Men ingen hade kunnat marka nagot farligt. Gaskarlen hade nog bara gatt vilse i dimman.

Men det var lika stor olycka for pojken, pa vad satt den vite an hade kommit bort, och han gav sig genast astad for att soka efter honom. Dimman skyddade honom, sa att han kunde springa osedd vart som helst, men den hindrade honom ocksa fran att se. Han sprang soderut efter kusten anda ner till fyren och mistkanonen pa ons yttersta udde. Overallt var det samma fagelvimmel, men ingen gaskarl. Han vagade sig fram till Ottenby gard, och han sokte igenom varenda en av de gamla ihaliga ekarna i Ottenby lund, men han fann inte nagot spar av gaskarlen.

Han sokte, anda tills det borjade morkna. Da maste han bege sig tillbaka till ostra stranden. Han gick med tunga steg och var fasligt dyster till sinnes. Han visste inte vad det skulle bli av honom, om han inte fick reda pa gaskarlen. Det fanns ingen han mindre kunde undvara.

Men nar han vandrade over schaferiangen, vad var det val for ett stort vitt, som kom emot honom i dimman, om inte gaskarlen? Han var alldeles oskadd och mycket glad over att han antligen hade kunnat leta sig tillbaka till de andra. Dimman hade gjort honom sa yr i huvudet, sade han, att han hade gatt runt pa den stora angen hela dagen. Pojken slog i gladje armarna om hans hals och bad honom, att han skulle ta sig till vara och inte ga ifran de andra. Och de lovade han sakert att han aldrig mer skulle gora. Nej, aldrig mer.