Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 23

Denna gangen behovde han inte vanta pa svar. Marden rusade emot honom med ryggen krokt och varje har pa anda. "Har du sett vildgass?" fraste han till. "Var star de? Tala om det genast, eljest biter jag av dig strupen!" – "Na, du far komma ihag, att jag ar dubbelt sa stor som du, och vara en smula hovlig. Jag begar inte battre an att far visa dig vildgassen."

Ogonblicket darefter var marden pa vag utfor branten, och medan Smirre satt och sag hur han svangde sin ormsmala kropp fran gren till gren, tankte han: "Den dar vackra tradjagaren har det grymmaste hjarta i hela skogen. Jag tror, att vildgassen ska fa mig att tacka for ett blodigt uppvaknande."

Men just da Smirre vantade att fa hora gassens dodsskran, sag han marden falla fran en gren och plumsa ner i an, sa att vattnet stankte hogt. Strax darpa smallde det starkt i harda vingar, och alla gassen lyfte under bradskande flykt.

Smirre amnade genast skynda efter gassen, men han satt kvar, anda tills marden kom uppklattrande. Den stackaren var dyvat och stannade da och da for att gnida huvudet med framtassarna. "Var det inte det jag trodde, att du var en drummel och skulle ramla i an?" sade Smirre foraktligt.

"Jag hade inte burit mig drumligt at. Du behover inte grala pa mig," sade marden. "Jag satt redan pa en av de nedersta grenarna och tankte over hur jag skulle komma at att riva ihjal en hel mangd av gassen, nar en liten parvel, som inte var storre an en ekorre, rusade opp och kastade en sten i huvudet pa mig med en sadan kraft, att jag foll i vattnet, och innan jag hann att kravla mig opp..."

Marden behovde inte beratta vidare. Han hade ingen ahorare mer. Smirre var redan langt borta, pa vag efter gassen.

Under tiden hade Akka flugit soderut, medan hon sokte en ny sovplats. Det fanns annu en smula dagsljus, och dartill stod halvmanen hogt pa himlen, sa att hon kunde se nagorlunda. Till all lycka var hon val hemmastadd dar i trakten, dar i trakten, darfor att det hade hant mer an en gang, att hon hade blivit vinddriven at Blekinge, nar hon om vararna hade rest over Ostersjon.

Hon foljde an, sa lange som hon sag den slingra fram genom det manljusa landskapet som en svart, blankande orm. Pa sa satt kom hon anda ner till Djupafors, dar an forst gommer sig i en underjordisk ranna och sedan klar och genomskinlig, som om den voro av glas, stortar sig ner i en trang klyfta, mot vars botten den slar sonder sig i glittrande droppar och kringflygande skum. Nedanfor det vita fallet lago nagra stenar, mellan vilka vattnet brusade bort i vild fors, och har slog Akka ner. Detta var aterigen en god sovplats, i synnerhet sa dar sent pa kvallen, nar inga manniskor voro i rorelse. I solnedgangen hade nog inte gassen kunnat sla sig ner dar, for Djupafors ligger inte i nagon odemark. Pa ena sidan om fallet reser sig en pappersmassefabrik, och pa den andra, som ar brant och tradbevuxen, ligger Djupadals park, dar manniskor standigt strova omkring pa de hala och branta stigarna for att gladja sig at den yra strommens brusande fard nere i klyftan.

Det var pa samma satt har som pa det forra stallet, att ingen av resenarerna tankte det minsta pa att de hade kommit till en vacker och vittberomd plats. Snarare tyckte de val, att det var hemskt och farligt att sta och sova pa hala, vata stenar mitt i en danande fors. Men de fingo ju vara nojda, bara de voro fredade for rovdjur.

Gassen follo genast i somn, men pojken hade inte ro att sova, utan satt bredvid dem for att kunna vaka over gaskarlen.

Om en stund kom Smirre springande utmed astranden. Han fick genast syn pa gassen, dar de stodo ute i skumvirvlarna, och forstod, att han inte heller nu kunde komma at dem. Men han kunde inte forma sig att overge dem, utan satte sig pa stranden och betraktade dem. Han kande sig mycket forodmjukad och tyckte, att hela hans anseende som jagare stod pa spel.

Ratt som det var sag han en utter komma krypande upp ur forsen med en fisk i munnen. Smirre gick emot honom, men stannade pa tva stegs avstand for att visa, att han inte ville ta ifran honom jaktbytet. "Du ar en markvardig en, som nojer dig med att fanga fisk, nar det star fullt med vildgass ute pa stenarna," sade Smirre. Han var sa ivrig, att han inte hade tid att lagga sina ord sa val, som han brukade. Uttern vande inte en gang pa huvudet utat strommen. Han var en landstrykare som alla uttrar, hade manga ganger fiskat vid Vombsjon och kande val till Smirre rav. "Jag vet nog hur du bar dig at for att narra till dig en laxoring, Smirre," sade han. – "Jasa, ar det du, Gripe," sade Smirre och blev glad, darfor att han visste, att den har uttern var en djarv och kunnig simmare. "Jag undrar inte pa att du inte vill se at vildgassen, nar du inte ar i stand att komma ut till dem." Men uttern, som hade simhud mellan tarna, en styv svans, som var sa god som en ara, och en pals, som var ogenomtranglig for vata, ville inte ha det sagt om sig, att det fanns en fors, som han inte kunde ra med. Han vande sig mot strommen, och sa snart som han hade fatt syn pa vildgassen, slangde han fisken ifran sig och stortade utfor den branta stranden ner i an.

Om det hade varit langre lidet pa varen, sa att naktergalarna i Djupdals park hade varit hemma, skulle de sedan i manga natter ha sjungit om Gripes strid med forsen. For uttern blev flera ganger bortryckt av vagorna och ford nerat an, men han kampade sig standigt uppat igen. Han sam fram i dodvatten, han krop over stenar och kom sa smaningom narmare vildgassen. Det var en vadlig fard, som val kunde ha fortjanat att bli besjungen av naktergalarna.

Smirre foljde med blicken hans vag, sa gott han kunde. Till sist sag han, att uttern var i fard med att klattra upp till vildgassen. Men just da skrek det till gallt och vilt. Uttern stortade baklanges ner i vattnet och rycktes bort, som om han hade varit en blind kattunge. Strax darpa smallde det hart i gassens vingar. De lyfte och foro bort for att skaffa sig en annan sovplats.

Uttern kom snart upp pa land. Han sade ingenting och borjade att slicka den ena framfoten. Nar Smirre hanade honom, darfor att han inte hade lyckats, brot han ut: "Det var inget fel pa min simkonst, Smirre. Jag hade lyckats anda fram till gassen och skulle just klattra opp till dem, nar en liten parvel kom springande och hogg mig i foten med nagot vasst jarn. Det gjorde sa ont, att jag forlorade fotfastet, och sa tog forsen mig."

Han behovde inte beratta mer. Smirre var redan langt borta, pa vag efter gassen.

Annu en gang maste Akka och hennes flock ut pa nattlig flykt. Till all lycka hade manen inte gatt ner, och med hjalp av dess ljus lyckades det henne att finna en annan av de sovplatser, som hon kande till dar i trakten. Hon foljde ater den blankande an mot soder. Over Djupdals herrgard och over Ronnebys morka tak och vita vattenfall svavade hon fram utan att sla ner. Men ett stycke soder om staden, inte langt fran havet, ligger Ronneby halsobrunn med badhus och brunnshus, med stora hotell och sommarbostader for brunnsgaster. Allt detta star tomt och ode pa vintern, som alla faglar nogsamt veta, och mangfaldiga aro de fagelskaror, som under harda stormtider soka skydd pa de overgivna byggnadernas altaner och verandor.

Har slogo vildgassen ner pa en balkong, och som vanligt somnade de genast. Pojken daremot kunde inte sova, darfor att han inte ville krypa in under gaskarlens vinge.

Balkongen vette mot soder, sa pojken hade utsikt over havet. Och nar han nu inte kunde sova, satt han och sag pa hur bra det tog sig ut, nar hav och land mottes i Blekinge.

Se, det ar sa, att hav och land kunna motas pa manga olika satt. Mangenstans kommer landet ner mot havet med flacka, tuviga angar, och havet moter landet med flygsand, som det lagger upp i vallar och drivor. Det ar, som om de bada tyckte sa illa om varandra, att de bara vilja visa det samsta de aga. Men det kan ocksa handa, att nar landet kommer ner mot havet, reser det upp en mur av berg framfor sig, som om havet skulle vara nagot farligt; och nar landet gor sa, gar havet emot det med vreda branningar, piskar och ryter och slar mot klipporna och ser ut, som om det ville slita sonder landbacken.