Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa - Страница 17

Bada kattugglorna voro villiga, och Akka bad da ugglemannen, att han skulle fara och soka upp de bortresta svartrattorna och rada dem att genast skynda hem. Ugglekvinnan skickade hon till Flammea, tornugglan, som bodde i Lunds domkyrka, med ett uppdrag, som var sa hemligt, att Akka bara med viskande rost vagade anfortro henne det.

Rattfangaren

Det led framemot midnatt, nar grarattorna efter mycket sokande lyckades finna en kallarglugg, som stod oppen. Den satt tamligen hogt uppe pa vaggen, men rattorna stallde sig pa varandras axlar, och det drojde inte lange, forran den modigaste ibland dem satt i gluggen, fardig att tranga in i Glimmingehus, utanfor vars murar sa manga av hennes forfader hade stupat.

Grarattan satt en stund stilla i gluggen och vantade, att hon skulle bli anfallen. Forsvararnas huvudhar var visserligen borta, men hon antog, att de svartrattor, som funnos kvar i borgen, inte skulle ge sig utan strid. Med klappande hjarta lyssnade hon efter det minsta buller, men allt forblev tyst. Da tog grarattornas anforare mod till sig och hoppade ner i den kolmorka kallaren.

Den ena grarattan efter den andra foljde anforaren. Alla hollo sin mycket tysta, och alla vantade pa forsat av svartrattor. Inte forran sa manga av dem hade trangt in i kallaren, att golvet inte kunde rymma fler, vagade de sig vidare.

Fast de aldrig forr hade varit inne i byggnaden, vallade det dem ingen svarighet att hitta. De letade mycket snart reda pa de gangar i murarna, som svartrattorna hade betjanat sig av for att komma till de ovre vaningarna. Innan de borjade klattra uppfor dessa tranga och branta stigar, lyssnade de ater mycket uppmarksamt. De kande sig vida mer forskrackta over att svartrattorna pa detta satt hollo sig undan, an om de hade mott dem i oppen strid. De kunde knappt tro sin lycka, nar de kommo upp i den forsta vaningen utan missoden.

Genast vid sitt intrade mottes grarattorna av lukten fran saden, som forvarades i stora bingar pa golvet. Men det var annu inte tid for dem att borja njuta av sin seger. De sokte forst med storsta noggrannhet igenom de dystra, nakna rummen. De sprungo upp i spisen, som stod mittpa golvet i det gamla borgkoket, och voro nara att storta ner i brunnen i det inte rummet. Inte en enda av de smala ljusoppningarna lamnade de obesedd, med funno alltjamt inga svartrattor. Nar denna vaning var helt och hallet i deras vald, borjade de att med samma forsiktighet bemaktiga sig den nasta. Ater maste de vaga sig en modosam och farlig klattring genom murarna, medan de i andlos angslan vantade, att fienden skulle kasta sig over dem. Och fast de lockades av den harligaste lukt fran sadesbingarna, tvingade de sig att med storsta ordning undersoka de forna knektarnas pelarstodda borgstuga, deras stenbord och spisel, de djupa fonsternischerna och halet i golvet, som man i forna dagar hade tagit upp for att darigenom kunna halla ner kokande beck over en intrangande fiende.

Alltjamt voro svartrattorna osynliga. De gra letade sig fram till tredje vaningen med borgherrns stora hogtidssal, som stod lika kal och naken som alla andra rum i det gamla huset, och de sokte sig till och med upp i oversta vaningen, som bestod av bara ett stort, odsligt rum. Det enda stalle, som de inte tankte pa att genomforska, var det stora storkboet pa taket, dar just vid denna tid ugglekvinnan vackte Akka och meddelade henne, att Flammea, tornugglan, hade bifallit hennes begaran och skickat henne det hon onskade.

Sedan grarattorna sa samvetsgrant hade genomforskat hela borgen, kande de sig lugna. De forstodo, att svartrattorna hade flytt sin vag och inte tankte pa att gora motstand, och de sprungo med glatt hjarta upp i sadesbingarna.

Men knappt hade grarattorna svaljt de forsta vetekornen, forran nerifran garden hordes det skarpa ljudet av en liten gall pipa. Grarattorna lyfte huvudena fran saden, lyssnade oroligt, sprungo ett par steg, som om de amnade lamna bingen, men vande darpa om och borjade ata pa nytt.

Ater ljod pipan med starkt och skarande klang, och nu skedde nagot markvardigt. En ratta, tva rattor, ja, en hel hop rattor lamnade saden, hoppade ur bingen och skyndade pa kortaste vag ner till kallaren for att komma ut ur huset. Annu voro likval manga grarattor kvar. De tankte pa den moda, som det hade kostat dem att vinna Glimmingehus, och de ville inte lamna det. Men pipans toner nadde dem an en gang, och de maste folja dem. De stortade med vild iver upp ur bingarna, akte ner genom de tranga halen i murarna och tumlade over varandra i sin iver att komma ut.

Mittpa gardsplanen stod en liten parvel, som blaste pa en pipa. Runt omkring sig hade han redan en hel krets av rattor, som hapna och tjusade lyssnade till honom, och fler kommo for varje ogonblick. En gang tog han pipan fran munnen bara for en sekund for att kunna racka lang nasa at rattorna, och da sag det ut, som om de hade haft lust att kasta sig over honom och bita ihjal honom, men sa snart han blaste, voro de under hans makt.

Nar parveln hade spelat alla rattorna ut ur Glimmingehus, borjade han sakta vandra fran gardsplanen ut pa landsvagen, och alla grarattorna foljde honom, darfor att tonerna ur den dar pipan ljodo sa ljuvliga i deras ogon, att de inte kunde sta emot dem.

Parveln gick fore dem och lockade dem med sig pa vagen mot Vallby. Har forde dem i alla mojliga slags ringar och krokar och bukter fram genom hackar och ner i diken, och vart han gick, maste de folja efter. Han blaste oupphorligen pa sin pipa, som tycktes vara gjord av ett djurhorn, fast hornet var sa litet, att det inte finns nagot djur i vara dagar, ur vars panna det kunde ha varit brutet. Ingen visste heller vem som hade tillverkat det. Flammea, tornugglan, hade funnit det i en nisch i Lunds domkyrkotorn. Hon hade visat det for Bataki, korpen, och de bada hade raknat ut, att det var ett sadant horn, som brukade tillverkas forr i varlden av dem, som ville skaffa sig makt over rattor och moss. Men korpen var Akkas van, och det var av honom, som hon hade fatt veta, att Flammea agde en sadan skatt.

Och det var sant, att rattorna inte kunde sta emot pipan. Pojken gick fore dem och spelade, sa lange som stjarnljuset varade, och hela tiden foljde de honom. Han spelade i gryningen, han spelade i soluppgangen, och alltjamt foljde hela skaran av grarattor efter honom och lockades allt langre och langre bort fran de stora sadesloften pa Glimmingehus.

V. Den stora trandansen pa Kullaberg

Det maste erkannas, att fastan manga praktiga byggnader aro resta i Skane, finns ingen bland dem, som har sa vackra vaggar som det gamla Kullaberg.

Kullaberg ar lagt och langstrackt. Det ar ingalunda ett stort eller maktigt berg. Pa det breda bergtaket ligga skogar och akerfalt och en och annan ljunghed. Har och dar resa sig runda ljungkullar och nakna bergknolar. Daruppe ar inte synnerligen vackert; dar ser det ut som pa all annan hoglant mark i Skane.

Den, som gar pa landsvagen, som loper fram mittover berget, kan inte lata bli att kanna sig en smula besviken.

Men sa hander det kanske, att han viker av fran vagen, gar ut mot bergets sidor och ser ner for branterna, och da finner han med ens sa mycket sevart, att han knappast vet hur han skall hinna beskada det alltsammans. Ty det forhaller sig sa, att Kullaberg inte star pa land med slatter och dalar omkring sig som andra berg, utan det har rusat ut i havet sa langt, som det har kunnat komma. Ingen den minsta stracka land ligger nedanfor berget och skyddar det mot havsvagorna, utan dessa na anda fram till bergvaggarna och kunna nota dem och forma dem efter sitt valbehag.

Darfor sta bergvaggarna dar sa rikt utsirade, som havet och dess medhjalpare vinden ha maktat astadkomma. Dar finns branta klyftor, som aro djupt inskurna i bergets sidor, och svarta klippuddar, som ha blivit blanknotta under vindens bestandiga piskslag. Dar finnas ensamma klipp-pelare, som sta ratt upp ur vattnet, och morka grottor med tranga ingangar. Det finnas lodrata, nakna stup och mjuka, lovkladda sluttningar. Dar finnas sma uddar och sma vikar och sma kullerstenar, som rasslande skoljas upp och ner vid varje boljeslag. Dar finnas statliga klipp-portar, som aro valvda over vatten, dar finnas vassa stenar, som standigt oversprutas av vitt skum, och andra, som spegla sig i svartgront, oforanderligt stilla vatten. Dar finnas jattegrytor, som aro utsvarvade i klippan, och valdiga sprickor, som locka vandraren att vaga sig in i bergets djup anda fram till Kullamannens hala.